Missfall!

missfall

Mitt första inlägg i den här bloggen handlade om lyckan och nervositeten som uppstod när jag fick reda på att jag skulle bli farsa (läs Ja äntligen! Fantastiskt! Magiskt!). De senaste två dagarna har jag fått två skarpsynta kommentarer om att datumen i det inlägget inte riktigt lirade. Jag skrev att jag och Linnea fick reda på graviditeten en solig sommardag i juli och sedan att beräknat leveransdatum är 28 maj. Mycket riktigt, ni såg rätt, det där med 9 månader går inte riktigt ihop.

Anledningen: missfall. Vi hade ett ganska tidigt missfall, i augusti. Det känns avlägset nu men när det hände var det den hårdaste käftsmällen någonsin. Fast utan möjlighet att slå tillbaka. Vi hade då vetat om graviditeten i bara två veckor. Jag hade precis tagit in att jag skulle bli farsa och den första känslostormen hade precis sjunkit in, vilket på många sätt var en högst omtumlande upplevelse bara det. Även om den var positivt betingad.

Jag var precis på väg att kliva på ett tåg efter ett möte i Göteborg. Linnea ringde. Det var… inget bra. Något var fel. Hur vet du? Är du säker? Kanske är normalt att känna såhär? Varför inte? Jag haglade frågorna över Linnea genom telefon. Men hon visste. Det var borta. Det var som att mattan rycktes bort under fötterna. Allt annat i tillvaron blev helt plötsligt totalt oviktigt. Tomt. Det kändes så tomt. Om jag någon gång tidigare hade funderat på om jag verkligen ville bli farsa så var det inte en suck till tvekan nu. Men nu var det ju borta. Satan vad det kändes tomt.

Vi hade flyt. Linnea blev gravid bara några veckor senare. Många kämpar längre. Ofta betydligt längre. Det som stör mig med missfall är att vi, invånare i ett modernt land, fortfarande inte pratar öppet om det. Det ligger fortfarande någon oklar dimma av tabu kring det hela. Jag hade själv ingen aning om hur vanligt det är. Men missfall händer hela tiden. En tredjedel av alla befruktningar leder till missfall, de flesta redan så tidigt att ingen har hunnit misstänka en graviditet. Men efter att en graviditet normalt har bekräftats och fram till vecka 12 är det fortfarande hela 15% av hela drösen som leder till missfall. För alla som är gravida eller har barn är detta självklarheter. Men för många andra är det en saknad kunskap.

Jag har egentligen bara en slutsats att förmedla; Bejaka missfallen. Snacka mer. På så sätt mår vi alla bättre när det händer.

  • Malin Eide

    Ååå, vad jag håller med dig! Vi fick vårt första missfall, som en käftsmäll, på ett UL i v 12. Kroppen hade inte fattat att fostret inte längre levde. Vi valde att vara öppna med detta och prata mycket om våra upplevelser. Då visar det sig plötsligt hur många som varit med om liknande upplevelser. Varför ska det vara tabu att prata om detta?! Varför säger folk inget?! Efter ytterligare 2 missfall och ett år senare så blev jag gravid och bebisen bestämde sig för att stanna i magen. Vilken lycka! Nu är det bara 5 veckor kvar innan vi äntligen skall få träffa vårt andra barn, lillasystern till vår son!

    • Robert Gullander

      Hej Malin, tack för din kommentar och bra att ni delade med er av er upplevelse! Förhoppningsvis är det snart helt normalt att prata om missfall och inte längre tabu. Jag önskar er all lycka till med den stundande (eller kanske är den redan på gång?) förlossningen!