Ja äntligen! Fantastiskt! Magiskt!

magical

Åh shit. Oj. Vadå, jag?

Pappa. Jag ska bli pappa.

Beskedet kom en solig julidag förra året. Det var varmt. Vi var hemma. Linnea kom emot mig med ett konstigt uttryck i ansiktet. Först sade hon ingenting. Sedan kom det. ”Vi ska ha barn, kanske, tror jag”. Orden sjönk in, kraftfullt. Ett växande pirr i magen förvandlades snabbt till ren fnitterglädje. Jag blev tokglad. Men tokskraj på samma gång. Aldrig har glädje blandats med så många frågor.

Vi såg på varandra. Skrattade. Blev tysta. Skrattade igen. Tystnade. Så höll det på ett tag. Som att vi båda gjorde taffliga försök att greppa innebörden. Det hela var ju planerat, typ. Men ändå var det som om ingen av oss som riktigt hade fattat att det skulle kunna gå. Vi tog en lång promenad. Jag minns den blå himlen. Jag minns att jag var hög, som på moln. Men jag minns också frågorna. Är det rätt tajming? Är vi redo? Men glädjen var ändå så kraftig att frågorna och nervositeten inte riktigt fick plats. Frågorna fanns där men liksom simmade runt i havet av glädje.

Nu kryper leveransdatumet närmare och det börjar kännas på riktigt. 28 maj är det beräknat. Det känns spännande. Glädjen är starkare än någonsin, men i ständigt sällskap med dess följeslagare; nervositeten. Hur kommer det bli? Kommer jag kunna sova? Kommer jag bli en bra farsa? Jag driver företag, hur går det ihop? Entreprenörskap och kids är väl en knepig kombo?

Det här är mitt första blogginlägg. Typ någonsin. Jag har ingen aning om vart resan kommer ta mig.