Utan min farsa

farsan

Min farsa är en kämpe och jag är stolt över honom. Han föddes på landet i Södra Råda, utanför Gullspång som yngsta barn efter att farmor blivit änka och gift om sig med min farfar. Farfar dog när farsan var ung och farmor blev änka på nytt. Farsan och farmor tvingades flytta till Gullspång där han växte upp med hockey och fotboll som varvades med fiske som han alltid älskat. Min mamma träffade han på en fest i Kristinehamn en nyårsafton och de började föröka sig.

Jag föddes en dag i mars under det gyllne året 1977 och mina syskon är utspridda över åren innan och efter. Jag har många fina minnen av farsan från mina tidiga år i livet och de finaste är från min morfars sommarstuga vid Vänern där hela familjen spenderade sommaren tillsammans. Alla fisketurer jag gjorde i båt tillsammans med farsan, den stora braxen som jag stolt drog upp en sommardag, hur stolt farsan var över att röka abborren vi fångat och han kunde bjuda oss på, kottkrigen mot farsan när morsan jobbade skiftarbete, kvällarna då vi satt i fönstret med tända ljus och åskan mullrande utanför och vi räknade sekunder mellan blixt och dunder för att klura ut varifrån åskan kom.

En sådan barndom vill jag ge mitt barn.

Farsan har alltid kämpat. Barnen och familjen har alltid varit det som gått först och varit viktigast. Alltid har han jobbat hårt, ibland med dubbla jobb, 4 barn, diabetes sedan 18 års ålder och de senaste 6 åren med cancer i magen. Nu är hans liv snart över. Enligt läkaren är det dagar kvar nu och jag sitter i mörkret och lyssnar till hans andetag och hjärtslag. Livet tar slut ett i taget och jag är rädd för att somna. Jag har sagt godnatt de senaste kvällarna för sista gången, rädd för att det oundvikliga ska vara här, att allt ska bli tyst, andetagen vara slut och hjärtat slagit sitt sista slag.

Mitt barn kommer inte att få träffa sin farfar.

Livets melodi går just nu i moll och jag ska bli farsa om mindre än 2 månader. Två känslor som är varandras motsats finns samtidigt i min kropp och känslostormarna avlöser varandra där inne. Trycket över bröstet när jag tänker på farsan, lyckan över att bli farsa, det jobbiga i att ständigt vara ledsen och skuldkänslorna över att inte vara glad och inte kunna ställa upp till 100 % för min fru. Ångest sköljer över mig och jag blir blöt av tårar samtidigt som jag blir varm av lycka och det pirrar i hela kroppen.

Så här hade jag inte planerat att det skulle kännas att bli farsa.

  • Lisa Persson

    Jag beklagar den sorg du just nu känner och jag fick tillbaka samma tryck över bröstkorgen som jag hade när jag vakade vid mammas säng i Karlstad i Juli 2007.

    Och jag tror att I också känner en sorg över att missa er lyckliga resa om 2 månader.

    Men något som är säkert är att kärleken dör aldrig. I hjärtat bor de kvar för alltid.

  • Anna T

    Jag har gjort resan du gör nu.
    Jag va 23 år när jag satt och vakade vid min mammas sida efter 8 år av krig mot cancern.
    Nu har jag ett barn som aldrig fått träffa sin mormor. Och det gör mig så ont. Jag vill ju visa henne det här fantastiska som gör mitt liv så härligt, personen som gör att mitt hjärta tar glädjeskutt och hen som gör att skratt alltid ligger så nära till hands. Så är det idag.
    Innan mitt barn kom så va det 7 år med sorg i olika doser, det va ledsamt att tänka på mamma, jag hade ofta gråt- och ångestattacker och det gjorde så ont att sakna mamma.
    Det gör ont i dag också och jag tänker på henne vid väldigt många tillfällen under en dag. Tänker fortfarande att jag ska ringa henne och berätta det där som just hände i mitt liv.
    Skillnaden mellan de där 7 åren innan mitt barn kom är att idag är det med skratt, glädje och nyfikenhet det pratas om mamma. Mitt barn vill veta allt och lyssnar fokuserat när jag berättar historier om hens mormor. Vi skrattar åt det tokiga hon gjort och pratar om var hon är nu. Hur hon försvann och varför.
    Under kanske 2 år av mitt barns 5-åriga liv så va mormor en slags Molgan i mitt barns liv och vi fick på förskolan informera pedagogerna om att nej, mormor finns inte längre hos oss och allt som barnet berättar om är påhittade fantasier. Kanske drömmar om hur det skulle vara att ha en mormor. Mormor lovade saker. Mormor berättade saker. Mormor jagade älg med pil. Mormor va världens bästa fäktare. Mormor hon gjorde allt fantastiskt hon.
    Jag va så rädd att jag skulle fortsätta vara ledsen och arg över saknaden och orättvisan av att min mamma inte finns fysiskt hos oss. Att jag inte skulle klara av att låta mitt barn lära känna sin mormor.
    Istället har mitt barn hjälpt mig bearbeta sorgen och lärt mig att glädjas åt tiden jag fått med min mamma, att fokusera på henne som den vackra, snälla, roliga och härliga människan hon var istället för att fokusera på tomrummet hon lämnat. Mamma är absolut inte borta, hon är med i vårt liv dagligen och i valen jag gör som förälder så sitter hon alltid på min axel och gör det som förebilder gör.

    Du finns i mina tankar Mathias. Jag önskar din pappa frid och är övertygad om att han alltid har en plats i livet med ditt kommande barn.

  • Peter Thorslund

    Min pappa gick bort i lungcancer vid 62 års ålder 14 juli 2007. Han var en superhjälte som mot förmodan tillbakakämpade bortkopplingen av andningshjälpen och fyra morfinsprutor i hjärtat. Han borde ha gett upp kl 22 fredagen den 13 men stred (tillsammans med fru och tre söner) hela natten till kl 6 morgonen på Frankrikes nationaldag. Om han var min hjälte innan så var han en ikon efter den natten utan luft, efter att inte ha ätit på två veckor.

    Det var ett rent helvette och du kommer uppleva det samma. Men det finns något i det som är viktigt att ta fasta på: den gemensamma kärleken och den gemensamma förlusten. Gör den här resan tillsammans med din familj och trots att du precis efteråt kommer att känna dig ensam och naken ska du veta att du är inte ensam – du har en familj som delar din smärta- och trots att det känns som att världen rämnar där du står så går livet vidare. Kanske tar du därefter än mer ansvar och blir en ännu bättre pappa till ditt barn. I vilket fall kommer du bli en visare och större människa med erfarenhet av livets hårdaste prövning.

    Det är svårt, men det går. Jag lovar.

  • Jens

    Tack för att du delar med dig Mathias.