Ett nytt liv och hur allt startade

dag0

Hans späda nakna kropp ligger tätt emot min och han sover efter kraftmätningen. Andningen är lätt men avslappnad och min värme ger honom liv. Jag kan inte ta min blick ifrån honom och världen där ute finns inte just ut. Hans trygga lilla värld har precis ryckts ifrån honom och ersatts av något stort, kallt och farligt. Men han har redan funnit tryggheten i min varma famn.

Det är nu 12 veckor sedan dag 1 och livet som en farsa har varit i fokus sedan dess. Den babybubbla vi levt i börjar återgå till något som liknar vardag och det är dags att ta upp bloggandet igen. Jag börjar från början.

Vi befinner oss på förlossningen på Södersjukhuset (SöS) och klockan är strax efter 06 på morgonen. Vattnet gick vid 16 igår eller kanske i förrgår, vi är inte riktigt säkra eftersom det var ganska lite vatten som kom ut. Efter besök på förlossningen vid 22 igår det konstaterades att vattnet gått fick vi åka hem och komma tillbaka igen är värkarbetet kommit igång. Skulle det inte ske inom 2 dagar skulle de sätta igång förlossningen. Det kändes konstigt att ha ett helt bestämt datum. Om max 2 dagar är jag farsa! Men det skulle gå betydligt snabbare än så…

Klockan 24 började värkarna komma igång mer intensivt även om jag inte förstod det då. Jag var lugn och trodde att det skulle dröja i alla fall ett dygn till innan det skulle vara dags. Katten var smartare än jag och vankade av och an och höll Lotta sällskap medan jag sov. Efter en timma, klockan 01 blev jag väckt eftersom värkarna hade blivit allt mer regelbundna och Lotta ville ha hjälp att räkna värkarna för att med större säkerhet kunna avgöra om det var dags. Vi höll på med detta i ungefär en halvtimma innan vi konstaterade att hon hade 3 värkar inom loppet av 10 minuter vilket innebär att värkarbetet är etablerat. Vi ringde SöS och de meddelade att det just nu inte fanns plats på förlossningen men att vi kunde återkomma vid 03 för att höra om det fanns plats. Inget direkt lugnande samtal för två blivande föräldrar. Men vårt alternativ var att bli dirigerade till ett annat sjukhus än SöS och det hade vi ingen lust med. Bara att vänta.

Det som sedan följde under den nästkommande timman var förmodligen Lottas jobbigaste under hela graviditeten. Konstant smärta, skakande ben och såklart den oro för vad som skulle komma. Klockan 03 kände Lotta att det inte fungerade att vara hemma längre och vi ringde till SöS. Upptaget… Ringde igen. Upptaget… Paniken börjar komma och känslan av hjälplöshet smyger sig på. Jag ringer 14 gånger till de närmaste 5 minuterna och till slut får vi svar och klartecken på att åka in. Resan in blir allt mer smärtsam för henne. Varje grop i vägen känns som att köra över ett djupt dike och när vi till slut kommer in till SöS parkering kräks hon av smärta och hon måste stanna regelbundet stanna och vika sig dubbel för att ta sig framåt.

Spänningen stiger. När vi kommer in strax innan 04 tar personalen det lugnt. De noterar hennes smärta och ger henne lustgas, något som hon skulle fortsätta ett tag till… Vi den första undersökningen visar det sig att Lotta är öppen 7 cm. Vid 04.30 frågar personalen om vilken smärtlindring vi tänkt oss och att vi ska vänta till klockan 06 med nästa undersökning och beslut. Strax efter 05 ökar smärtan och barnmorskan beslutar sig för att undersöka henne igen. Det visar sig att hon är fullt öppen, 10 cm. Nu ändrar förlossningen karaktär och jag ser att barnmorskornas arbete blir än mer fokuserat och effektivt. Verktyg plockas fram, saker förbereds och Lottas värkar blir allt starkare. Hon uppmanas plötsligt att krysta och det som händer sen är fortfarande lite suddigt även för mig. Den starkaste känslan jag har är en enorm känsla av stolthet över Lotta och orättvisan i att jag inte kan ta på mig något av hennes smärta. Plötsligt hör jag ett gråt och jag kan inte hålla tårarna borta. Jag gråter och skrattar om vartannat. 1 timma och 49 minuter efter att vi kom in är vi föräldrar.

Vår son August föddes klockan 05.29 den 3 juli 2015 och jag får klippa navelsträngen och få den obligatoriska visningen av moderkakan.

Vi umgås hela familjen en timma innan Lotta körs iväg till operation för sina förlossningsskador. Det betyder att jag får umgås i två timmar ensam med min son. Vi pratar, gosar, kramas och jag kan inte släppa honom med blicken.

Utanför har solen stigit upp och värmeböljan åter tagit sitt grepp och Stockholm. Men det bryr vi oss inte om, allt utanför rummet är oviktigt och vi lever ett ögonblick i taget.

Från och med nu kommer livet aldrig mer bli sig likt. Jag var med när hans lungor för första gången fylldes med syre och jag var det första han såg när han hans ögon öppnades. Jag kommer att vara där när han tar sina första stapplande steg, uttalar de första orden och tar de första simtagen. Jag kommer också att få uppleva när hans personlighet skapas, får sina första vänner, börjar skolan, blir kär, skaffar flick-, eller pojkvän, blir sambo och kanske skaffar egna barn. Vår resa har startat men en sak är säker. Från om med nu kommer jag att göra allt som en farsa.