Jag bestämde som 17-åring att bli världens bästa pappa

finger

Jag har väntat på det här i nästan 25 år. Att bli pappa. Nu, snart, i slutet av juni är det dags. Att kalla det spänd förväntan är ingen överdrift.

Nu smyger vi igång den här bloggen. Varken jag, Mathias eller Robert har nån som helst aning om hur våra liv kommer se ut den kommande tiden så vi har bestämt att vi inte ska ta det allt för allvarligt. Vi prövar på att blogga lite nu när vi har tid och inspiration så får vi se vad det leder till.

Hur började det här då? För mig började det faktiskt redan som tonåring. Jag funderade mycket på livet, och meningen med livet när jag var 17 år. Jag var, och är fortfarande en sann romantiker. Kärleken och relationerna i mitt liv har alltid varit viktigast för mig. Att jag dessutom alltid varit väldigt barnkär hänger väl säkert ihop med detta. Jag minns hur jag redan då insåg att det inte finns något i mitt liv som kan vara viktigare än att bli en riktigt bra pappa. Inte för att jag såg det som något jag behövde uppfylla direkt utan för att jag kände i mig att jag helt enkelt skulle bli världens bästa pappa.

Flera gånger under mitt vuxna liv har jag reflekterat kring detta. Några få gånger har jag befunnit mig i förhållanden där vi börjat prata om att skaffa barn och vid ett tillfälle kunde jag faktiskt ha blivit pappa. Kanske skriver jag ett inlägg om det nån dag. Genom åren så är det många av mina närmaste vänner som börjat bygga familjer. Flera gånger så har dessa mammor & pappor sagt saker som

tänk, jag trodde alltid att du skulle bli pappa innan mig

Flera gånger har jag funderat på, och pratat om, om det är så att jag inte kommer bli pappa. Mitt svar har alltid varit

då får jag väl starta ett barnhem

och vem vet, jag kanske faktiskt gör det nån gång….

Jag har också, som jag skrev om tidigare, funderat på om det verkligen är rätt att skaffa barn överhuvudtaget?

När jag träffade Martina för nästan fem år sedan så var det kärlek vid första ögonkastet. Hon förtrollade mig med sitt underbara leende och den där blicken som inte gick att släppa. Jag kan ärligt säga att jag direkt kände att hon var någon som jag ville dela mitt liv med. I fem år har hon nu stått ut med, och framförallt stöttat mig, i mitt ganska brokiga entreprenörskap. Jag sliter hårt och jobbar mycket, ofta med sånt som jag inte tjänar så mycket pengar på men som jag brinner för. Jag trivs så. Jag hade dock inte kunnat leva så här utan Martinas stöd.

Men nu ska det bli verklighet. Äntligen. Jag har kämpat sista halvåret med att börja bygga på en verksamhet som skall gå att skala upp och involvera fler än mig själv. Jag har börjat skapa en stabilare tillvaro som ska göra det möjligt för mig att verkligen bli världens bästa pappa. Det kommer inte bli lätt det vet jag, men samtidigt så har jag aldrig velat någon så här mycket. Jag hoppas att den här bloggen ska bli ytterligare ett av verktygen som hjälper mig i mitt faderskap och min roll #somenfarsa. Jag hoppas också att det ska hjälpa och inspirera andra.

Det skulle vara roligt om du som läser detta vill dela med dig om dina egna tankar och känslor kring föräldraskap. När bestämde du dig för att du ville bli förälder? Hur funkar livet #somenfarsa för dig? Hur kombinerar du entreprenörskap och bolagsbyggande med att vara mamma eller pappa?

Fridens liljor // Jonas

Photo cred: Thomas

Fortsätt gärna dialogen på våra sociala medier också:

Facebook: www.fb.com/somenfarsa
Twitter: @somenfarsa
Instagram: @somenfarsa

  • Lotta Curbo Fd Pettersson

    Hej Jonas!
    Vad roligt att du och Martina ska bli föräldrar! Det är så fantastiskt!
    Jag är mamma till tre underbara: Felicia 16 år, Filippa 12 år och Felix 2 år, OCH jag är entreprenör. Jag äger en friskola som vänder sig till normalbegåvade barn som har diagnos inom autismspektrumet. På skolan går det 130 elever och jag har 40 anställda. Det är en härlig vardag! Jag pendlar och navigerar mig mellan tonårsångest och treårstrots.
    För mig är det viktigt att all min personal känner att deras arbetsplats är ”familjevänlig”, jag går verkligen ut med det när vi nyanställer. VAB, utflykter med sina egna barns förskolor, öppna hus på förskolorna, och allt annat som man VERKLIGEN inte vill eller kan missa som förälder, uppmanar jag min personal att delta i. Inget dåligt samvete, eller avdrag på lön. Jag vill vara en föregångare här, en ambassadör för män och kvinnor som vill förena hårt arbete/ entreprenörskap med ett fungerande familjeliv.
    Jag vill helst inte att möten ska börja senare än 15:00, därför att alla ska ha möjlighet att hämta på förskolan och kunna ta del av en stressfri eftermiddag tillsammans med sina barn. Vår senaste arbetsdag är till 16:30 och det är två dagar i veckan. Det finns inga ”subtila” förväntningar på personalen att ”den som är kvar längst” är bäst.
    Det är en sådan kort tid som våra barn behöver oss; på julavslutningar, sommaravslutningar, utflykter och annat. Som förälder, man eller kvinna, chef eller inte så ger det en bra magkänsla att kunna vara med vid sådana tillfällen. Chefer, Vd:ar ska gå i bräschen för detta tycker jag!
    Då kan alla som har ett aktivt arbetsliv få känna sig som just det som de är: Världens bästa farsor eller morsor!
    Lycka till!
    // Lotta

    • http://somenfarsa.se Jonas Almeling

      Tack Lotta för att du delar med dig! Jag, och vi, tycker som du att det är viktigt att ledare inom alla delar av näringslivet går i bräschen för detta och ser till att alla kan känna sig som just det. Världens bästa farsor & morsor.
      Du som jobbat aktivt med detta, både i ditt eget företagande men också i relationen till dina anställda, vad tycker du är den största utmaningen? Och har du några tips & råd till oss som står inför att påbörja våra nya liv som ”föräldraprenörer”?
      Massa kramar & Fridens liljor,
      Jonas